Amazing

Ny helg, nya möjligheter efter veckan som varit. Efter en kväll med alkohol och god mat kom två medelålders män plötsligt på att man kan spela Guitar Hero samt sjunga Singstar på Playstation. Haha, för första gången har jag ylat så att jag är hes, men kul var det ända till kl. 2 i natt då sångkamratens fru som kommit hem såg ut att börja ledsna på oss och våra "sångröster". Volymen var säkert tillräckligt hög för att grannar och eventuella förbipasserande på gatan fick sig ett gott skratt, men det bjuder vi på!!!

Vad som händer ikväll vet jag ännu inte, men som det känns i huvudet idag bör man väl ta det lugnt och fint i soffan framför tv´n. Ska på några lägenhetsvisningar imorgon, det blir säkert spännande eftersom sonen hittat två som kan vara värda att titta lite extra på.

För övrigt känns det skönt att "resan" har börjat även i övrigt. Har hittat två nya jobb att söka, samt även hunnit med att skicka in en ansökan till den ena av dem. Målet är att först och främst komma på intervju, därifrån är det läge att börja sälja in mig själv på ett annat sätt än tidigare. Ska jag nå de mål jag satt upp för framtiden är ett nytt jobb nästan ett måste, känns liksom lättare att börja om med mitt liv om jag tar allt på en och samma gång. Och då menar jag bostadsort, boende och arbete...

Tänkte dela med mig av en låt som betytt oerhört mycket för mig de senaste fem åren, finns några rader i den texten som får mig att känna glädje i hjärtat, FORTFARANDE...



Den får avsluta för idag, I´ll be back!

Where You gonna go?

Är färdig med att ta reda på vem jag är och varför jag är den jag är, där har jag kommit långt. Resten av den resan är att detaljstudera och att jobba vidare för att förstå allt till 100%, dit kanske jag aldrig riktigt når, men en bra bit på vägen är iaf mitt mål den närmaste tiden.

Att vara tvungen till åtgärder och vägval jag själv inte vill för närvarande känns däremot inte alls lika bra. Känner mig plötsligt som en person utan någon tillhörighet. Endast mina barn håller mig kvar i denna del av landet eller världen, i övrigt skulle jag kunna befinna mig precis var som helst när jag nu skall starta upp ett nytt liv. Om jag mår dåligt av att komma in i en lägenhet som är till salu är det väl ett tecken på att det inte är rätt väg eller steg att ta. Ser det istället som en styrka att jag kan känna så, att jag vågar känna efter och att jag vågar visa mig skör. Exakt samma sak i val av plats att bosätta sig på. Det måste helt enkelt kännas rätt, även om allt blir högst tillfälligt i min strävan att nå de mål jag satt upp för mig själv.

Just tillhörigheten är något jag inte är riktigt färdig med ännu, själv tycker jag dock att den och frågan om vem jag är, är två skilda saker att jobba med. Nämnde saken för en kunnig person inom området som höll med mig, det kändes bra eftersom jag uppfattade att jag är på rätt spår. Därför måste jag nu hitta ett sätt att vänligt men bestämt be de personer runt omkring mig som i all välmening försöker tala om för mig vad jag skall göra och hur jag skall agera att helt enkelt BACKA ett eller ett par steg. Jag är en vuxen människa som måste få ta mina egna beslut om framtiden. Tror faktiskt och helt ärligt att jag är fullt kapabel till det! Självklart är min förhoppning att besluten och vägvalen skall bli så ansvarsfulla och bra som möjligt, både för mig själv och mina barn.

Nu har jag möjligheten att BÖRJA OM och göra något som jag SJÄLV trivs med. Målen är följande, utan inbördes ordning:

Ny bostad
Nytt jobb
Ny trygghet
Ny lycka
Nytt liv

Vad som ingår i de olika delarna är jag beredd att diskutera över ett eller ett par glas rött med tända ljus och i trevligt sällskap :-)

Gillar den här låten, den gör mig GLAD av någon anledning...

Humörsvängningar...

Har tillbringat söndagen på lägenhetsvisningar, många sådana blev det.
Men det känns inte som detta kommer att fungera, de flesta kändes trånga, smaklösa och illa planerade. Inte många själar som var och tittade på dem inte. Skillnad på två av dem, nämligen de två som jag kan tänka mig. Där var det istället kö IN till visningarna, inte ett spår av någon finanskris där inte...

Resultatet blir förmodligen att min ekonomi inte ens tillåter att vara med på första rundan av mäklarnas rundringningar. Men större under har ju skett, bara att vänta och se som det brukar heta.

Men de lägenheter jag förmodligen skulle kunna köpa imorgon för att inga andra spekulanter visade sig, kan jag nog inte tänka mig att bosätta mig i.
Det kommer att kännas som om någon stoppat in mig i en låda, låst den och kastat bort nyckeln. Kan man verkligen trivas då?



Kändes som jag var på G, men nu var det mest ett stort steg tillbaka. Kanske är det en sådan känsla som måste till för att man skall hitta nästa trappsteg, vad vet jag, men uppmuntrande var det absolut inte.

Får ta nya tag helt enkelt, tröstar mig med denna låt så länge...

På G...

Trots svårigheter i livet måste man ju försöka ta tag i bitarna.
Mäklare, banken, Hemnet osv, allt det är saker som måste ordnas, kul att man har barnen med sig, märkte just att de är rena rama veteranerna på Hemnet...

Först skall man bestämma ungefär var och hur man vill bo framöver, sedan får man gå igenom de ekonomiska förutsättningarna. Verkar som barnen och jag är ganska överrens om hur vi vill ha det och vad det är vi söker. Får ta detta som ett gemensamt äventyr till att bygga upp en ny tillvaro att trivas i. En lägenhet vi alla verkar gilla skall tittas på i helgen, ett litet smakprov...

Har haft en låt på hjärnan sedan detta elände startade, nu har jag äntligen fått hjälp till att lägga in låten även här...TACK!

Om inte annat så tror jag syster kan tänkas lyssna både en och två gånger...





Min 14-åring skickade ett spännande sms idag, där skrev hon följande: Pappa, storebror får bo var han vill, lillasyster får bo hos mamma, men du och jag kan dra till Sydafrika i ett år...Sedan åker vi hem och jag börjar gymnasiet och du gör det du vill. Klart möjligt eftersom hon hoppat över en klass i skolan och i så fall skulle plugga vidare med samma årskull som hon själv är. Helt klart roligaste förslaget hittills. Skön tjej, me like!!! Då skulle jag tillbringa tiden så långt som möjligt på följande vis:

Som sagt, känns som jag är på G!!!

Vad säger man?

18 år tillsammans, tre barn som är trygga i sin tillvaro. Barnen vet inget annat än att mamma, pappa och syskonen är FAMILJEN.

Plötsligt en dag sätter sig familjen ner och barnen får höra att mamma och pappa skall gå skilda vägar. Av detta förstår barnen olika mycket beroende på vilken ålder de har, naturligtvis blir reaktionen därmed olika för dem. De har sina frågor och funderingar, vissa kommer fram och andra håller de för sig själva. Svaren på frågorna är få då mamma och pappa knappt själva vet alla anledningar och vad som skall hända nu. På något vis går livet vidare, mamma och pappa skaffar sig nya liv, nya rutiner och en så trygg tillvaro som möjligt för sig själva och barnen. Sakta men säkert börjar tillvaron stabiliseras.

Tiden går och barnen märker av en förändring hos sin pappa då han den senaste tiden varit betydligt gladare och mera levnadsglad än på länge. Plötsligt en dag presenterar han en kvinna för dem, en kvinna som ser barnen, pratar med barnen och som dessutom har egna barn. Barnen har inte svårt att ta den nya kvinnan till sina hjärtan, de trivs i hennes sällskap, i sin pappas sällskap då han umgås med den nya kvinnan samt i de nya barnens sällskap som kommit in i deras liv tillsammans med den nya kvinnan. De två familjerna börjar umgås mer och mer i regelbundna former, de har trevligt i varandras sällskap, de njuter av samvaron och de nya människorna som kommit in i tillvaron.

Samvaron och umgänget mellan pappa och den nya kvinnan fungerar så bra att de efter en lyckad gemensam sommarsemester bestämmer sig för att slå sina påsar ihop. En lägenhet säljs, bankkontakter tas, hus renoveras och byggs om. Resultatet blir att två små familjer bildar en gemensam stor innehållande två vuxna och fem barn. Huset är en fantastisk skapelse av två människor som får ihop tankar och idéer på en smakfullt och fungerande sätt. Tiden går och den stora familjen tillbringar vardag tillsammans, samtidigt som deras liv innehåller fantastiska äventyr med resor och upplevelser. När kvinnan som flyttat in med sina barn längtar tillbaka till sitt ursprung löser de vuxna problemet gemensamt och till det bästa för alla inblandade. Ett nytt hus hittas, inhandlas och byggs om för att passa den stora familjen...

Pappa och hans tre barn trivs förvånansvärt bra i sin nya okända omgivning. Kvinnan och hennes barn trivs utmärkt tillbaka hos sina rötter, kamrater och sin trygghet i känd miljö.
Familjen fortsätter sin fantastiska resa under ytterligare två år, de lever med nyfikenhet, glädje, äventyr och spontana påhitt när tillfälle och ekonomi så tillåter. Pappa och kvinnan hinner även med egna äventyr, sådana jag säkert kommer att berätta om en annan gång. Tyvärr blir det oxå en hel del problem då pappa börjar få problem med sin hälsa genom att ryggen börjar krångla.
Operationer och långa sjukskrivningar tär på pappa och övriga familjemedlemmar som trots allt kämpar på. Detta är självklart endast en del av problemen som kommer upp till ytan, naturligtvis finns andra orsaker som är delar i att ett stort olösligt problem till slut uppstår mellan pappa och kvinnan han delat de senaste fem åren med. De orsakerna bör väl lämnas utanför detta forum då jag aldrig tänkt mig att ventilera dem här, åtminstone inte just nu.

En separation är till slut ett sorgligt faktum, den andra för de tre barnen vars pappa skriver denna text i detta forum!

Då återstår följande frågor:

Vad säger man...
till barn som pga vuxna återigen får sin tillvaro krossad?
till barn som trott sig ha sin trygghet i denna familj, men som visar sig vara felaktig?
till barn som utan eget val förts samman och lärt sig älska varandra som syskon, för att sedan lika oförskyllt separeras från varandra?

Hur ska barnen kunna lita på sin pappa i en EVENTUELL framtida relation igen?
Naturligtvis gäller samma frågor kvinnans barn, vad säger man till ALLA barn som hamnar i liknande situationer jag beskriver ovan?

Känner mig trygg och stark efter att ha fått professionell hjälp att hitta mig själv, vill gärna föra över den känslan till alla de fem barnen jag håller varmt om hjärtat!
Men frågan kvarstår....


...vad säger man???

This time, I wonder what it feels like,
To find the one in this life,
The one we all dream of,
But dreams aren't just not enough.
So I'll be waiting for the real thing,
I'll know it by the feeling,
The moment when we're meeting,
Will play out like a scene,
Straight off the silver screen,
So I'll be holding my own breath,
Right up 'til the end,
Until the moment when,
I'll find the one that
I'll spend forever with.

'Cause nobody wants to be last one there,
'Cause everyone wants to feel like someone cares,
Someone to love with my life in their hands,
There's gotta be somebody for me like that,
'Cause nobody wants to do it on their own,
And everyone wants to know they're not alone,
There's Somebody else that feels the same somewhere,
There's gotta be somebody for me out there.

Tonight, out on the street, out in the moonlight,
And damnit this feels too right,
It's just like deja'vu,
Me standing here with you,
So i'll be holdling my own breath,
Could this be the end,
Is it that moment when,
I'll find the one that I'll spend forever with.

'Cause nobody wants to be last one there,
'Cause everyone wants to feel like someone cares,
Someone to love with my life in their hands,
There's gotta be somebody for me like that,
'Cause nobody wants to do it on their own,
And everyone wants to know they're not alone,
There's somebody else that feels the same somewhere,
There's gotta be somebody for me out there.

You can't give up,
Looking for a diamond in the rough,
(Because you'll never know)
When it shows up,
(Make sure you're holding on)
'Cause it could it be the one,
The one you're waiting on.

'Cause nobody wants to be last one there,
'Cause everyone wants to feel like someone cares,
Someone to love with my life in there hands,
There's gotta be somebody for me, ohhhhh,
Nobody wants to do it all on their own,
And everyone wants to know they're not alone,
There's Somebody else that feels the same somewhere,
There's gotta be somebody for me out there,
Nobody wants to be last one there,
'Cause everyone wants to feel like someone cares,
There's Somebody else that feels the same somewhere,
There's gotta be somebody for me out there.

Försommaren 2003 stod jag där på trappan till huset som nu blivit mitt, som tidigare varit vårt under 10 långa år.

Efter 18 år tillsammans var det inte längre VI, barnens mamma, jag och barnen. Nu var det endast jag och barnen, fast de senare bara på halvtid.

En minst sagt märklig situation. Efter så lång tid tillsammans hade ju åtminstone jag skapat mig diverse rutiner. Det var arbete, övertid, karriär, egen innebandy, sonens innebandy och familjen som gällde. För mig var det en evig kamp att få tiden att räcka till, att läsa av omgivningen för att vara ALLA till lags och samtidigt orka med mitt eget dåliga samvete. Behöver inte vara Einstein för att förstå att anledningen till skilsmässan till stora delar låg i det nyss nämnda, på ett eller annat sätt. Nu stod jag som sagt där på trappan med hur mycket tid som helst, veckan utan barnen...

Barnfri vecka och det skulle minsann ut och festas!

Men det blev genast ett stort problem, hur fasen gör man?

18 år och några enstaka tillfällen av utgång med kompisar eller i jobbsammanhang, gav inte mig så mycket att jag någonsin uppskattde det särskilt mycket. Jag åkte nästan alltid hem relativt tidigt, illamående av bevittnad köttmarknad på krogen eller hångel mellan arbetskamrater som dagen innan berättat hur kära de är i sin partner och därför skall till att gifta sig och skaffa barn så fort som möjligt. Inte min grej något av det där, hur knäpp jag än må ha varit i mitt förhållande var jag åtminstone trogen, pålitlig och en trygghet för min partner. Allt har sitt pris, när jag väl stod inför min första "utgång" på 18 år som singel fick jag fjärilar i magen. Vågade helt enkelt inte hänga med ut. Vad säger man? Vad har man på sig? Hur går det till? Vad förväntas av mig i det sociala spelet, kan någon vara intresserad av en 38-årig singelpappa etc, etc?

Turligt nog fick jag av en händelse kontakt med min bästa vän från låg och mellanstadiet som råkade befinna sig i exakt samma situation. Han däremot var mera van med utelivet och hur det går till och övertalade mig att hänga på, vi kunde ju liksom äta en middag och bara kolla på folk om inte annat... Sagt och gjort, två trebarnsfarsor som blivit singlar stack iväg på äventyr i Stockholmsnatten. En bit mat, några glas vin och genomgång av de senaste åren i våra liv och klockan hade passerat midnatt utan att jag märkt något. Stället hade fyllts med partyglada människor i varierande åldrar. På dansgolvet var det full fart och vi noterade ganska omgående att två av damerna slängde blickar mot oss. Min käre vän slog genast vad om att de inom några låtar skulle komma fram till oss för att bjuda upp. Och rätt fick han minsann :-) Resten av kvällen tillbringades således med damsällskap, väldigt trevligt! Den ena ville jag gärna lära känna något bättre och bjöd därför med henne hem till mig eftersom vi ändå bodde i samma förort. Väl hemma visste jag ju inte riktigt hur jag skulle gå till väga, funderade snabbt ut en klassiker och frågade om hon ville ha en kopp te? Till svar fick jag en motfråga...Var är sovrummet? Försökte skratta bort frågan eftersom jag VERKLIGEN var intresserad av att PRATA med kvinnan för att försöka lära känna henn lite bättre, men hon ledsnade snabbt och upprepade samma fråga...Har du något sovrum eller???

Blev uppriktigt sagt förvånad över detta och visade något skräckslagen henne till sovrummet och gjorde ett nytt försök att påbörja en diskussion. Gensvaret var minimalt, istället fick jag höra...Jag har kondomer i handväskan. Vad säger man då? Försökte återigen skratta bort situationen genom att säga att jag nog kan skaka fram en sådan om vi skulle komma att behöva. En stunds tystnad och kvinna säger...Hade du kondomer eller??? Nu fattade även en nybliven singel vad som tydligen var tanken. Hämtade det som behövdes och vi började någon form av aktivitet, jag har ALDRIG någonsin haft problem med denna form av umgänge, men nu kändes det bara totalfel. Jag föreslog att vi skulle avbryta och försöka sova en stund, eftersom det inte kändes som det hela gav någon av oss speciellt mycket. Kvinnan vaknade på morgonen och åkte hem, behöver jag säga att vi aldrig träffades igen...

Nu har fem år passerat efter denna skräckupplevelse, dags att ge sig ut med kompisar i kväll för att om möjligt hålla sig lite mera uppdaterad över hur saker och ting skall skötas. Tänker inte vänta i 18 år igen, är inte färdig för ålderdomshemmet ännu. Må dessa monster jag beskrev ovan stanna hemma denna afton, jag vill bara ha en trevlig kväll :-)
Till saken hör att jag trots allt träffade en helt normal kvinna efter några månader, men det var i helt andra sammanhang och en helt annan historia...

Trevlig helg!

Fönstershopping!

Efter två veckor med barnen hos sin mamma, kom de till mig i måndags. Måndag är ingen bra dag egentligen eftersom ALLA är upptagna med olika aktiviteter just den dagen, men man hinner ju krama om dem och säga hej iaf.

Tisdagen däremot är en mycket bättre dag, då är det dött på aktivitetsfronten.

När man saknat sina barn och vill umgås med dem allihopa samtidigt blir det genast lite svårare. För, vad hittar man på med barnen en vanlig tisdagkväll när man endast har ett fåtal timmar på sig och plånboken förhoppningsvis endast för tillfället är helt tom?

Det skall ju dessutom locka olika åldrar eftersom mina råkar vara 18, 14 och 11 år unga och av olika kön.

• Bio



• Hyra en film



• Ha en spelkväll



• Åka och shoppa



• Fönstershoppa

Valet föll på det sistnämnda alternativet, det visade sig dessutom vara förvånande enkelt att få med alla tre på noterna. Fönstershopping fick det bli, och det i Stinsens köpcentrum som byggt ut och blivit jättefint. Konstigt nog känns det nästan som man är ensam där, aldrig trångt och inga köer vad jag kunde se. Ändå är parkeringen utanför full med bilar, så kunderna är säkert där på något vis ändå.

MQ blev barnens första val. Flickorna skulle minsann prova klänningar och sonen letade efter byxor. Själv hittade jag naturligtvis två snygga kostymer med tillhörande skjortor, snygga jeans och en hel hög med t-shirts jag skulle kunna gå i dygnet runt. Jag hittar ALLTID saker jag kan tänka mig att ha på mig när pengarna lyser med sin frånvaro. Hur märkligt är inte det? Alla lyckades vi lämna affären utan att känna någon större ångest över att lämna den tomhänta. Sedan blev det något svårare... Skoaffärer är något som drar i mig och mina barn, tror vi var inne i 4-5 olika, och alla hade de fantastiska fotbeklädnader, men till hutlösa priser. Inga REA-skyltar så långt jag kunde se, men sonen verkar ha ärvt mina korpögon från unga år och hittade ett par läckra vita skor längst ner i en låda till priset av 150 spänn. Klart köpvärda, synd att hans fötter är så mycket större än mina, då kan jag ju inte låna dem. I den sista skoaffären hittade naturligtvis Emma ett par stövlar hon förälskade sig i, problemet var att mamma nekat henne stövlar med klack, varför vet jag inte riktigt. Läge att skaffa sig pappapoäng...bara att slå mamma en signal och övertyga henne om att stövlarna var snygga, praktiska och hållbara...tror inte hon gick på det, men Emma fick sina stövlar och var lycklig. Många pappapoäng blev det...

Ett besök i en bokhandel och letande efter en bok jag blivit intresserad av efter att ha läst titeln på den i en blogg jag läser flera gånger om dagen för att den ger mig mycket intressant att tänka på. Boken inhandlades med hjälp av trevlig personal som plockade fram den med blixtens hastighet, sedan var det dags att åka hemåt. Då måste man naturligtvis passera en sista skoaffär på vägen, och där på en hylla stod DE, skorna som bara MÅSTE följa med mig hem, oavsett innehåll i plånboken. Säkert många som känner igen sig i situationen, skorna var ju precis de jag letat efter i ett par veckor.

Så dagens fråga är: Hur kommer det sig att fönstershopping i slutändan blir lika dyrt som en ordinarie shoppingtur? :-)

Läste för övrigt expressen under dagens lunch och blev minst sagt berörd! Något märkligt det oxå, den sortens litteratur är väl i normala fall inte något jag tar till mig så våldsamt mycket av. Kan ibland och särskilt just nu av anledningar jag inte vill gå in på här, tycka att livet är tufft och hårt. Här är artikeln som gör att jag inser att mitt liv nog är ganska så behagligt ändå: http://www.expressen.se/halsa/1.1359370/geroge-fick-dodsdomen-efter-brollopet

På återhörande!

Kvinna för en dag...

Min kära syster var visst intresserad av hur män skulle agera om de fick nöjet att vara kvinna för en dag. Här följer min variant på temat, dock med något annat innehåll än makt över fjärrkontroller och text-tv.

OM jag var kvinna för en dag, skulle jag...

För det första skulle jag börja dagen redan kvällen innan genom att helt enkelt gå igenom min garderob, prova alla tänkbara varianter och kombinationer av kläder jag kan tänka mig att ha på mig dagen efter, för att slutligen välja den uppsättning jag verkligen kan känna mig nöjd med.

Allt för att slippa börja dagen med stress och negativt konstaterande av att garderoben bör bytas ut omgående, IGEN.

Jag skulle just denna dag låta bli att starta "femtioelva" olika projekt bara för att jag vill känna mig driftig och påhittig, men som jag ändå inte har för avsikt att slutföra.

Istället skulle jag sätta mig och fundera ut vad jag VERKLIGEN vill skall bli gjort och därefter använda all min sk. kvinnliga list jag tydligen blivit begåvad med för att få det gjort av min man, älskare eller motsvarande primitiva pucko som går på denna form av blåsning. Jag skall ge ett litet exempel... De allra flesta män är ju faktiskt så enkelspåriga att majoriteten av kvinnorna kan ta på sig en kjol av kortare modell, tappa något på golvet och böja sig med de bakre delarna mot mannen för att ta upp det som tappats, varefter mannen genast blir väldigt intresserad av att hjälpa till att få upp det tappade från golvet. Denna typen av kvinnlig list (variationerna är oändliga) kan få underverk att ske, och sker inte underverk är det troligen något allvarligt fel på mannen/männen i omgivningen. Det är iaf min erfarenhet som man, så kvinna, varför inte använda sig av detta, det skulle åtminstone jag göra om jag var kvinna för en dag?!

En annan gåta jag med största intresse ser fram emot att få svaret på är detta med kvinnliga toalettbesök, och då är det främst tre varianter som jag funderat mycket på.

Först vill jag veta vad kvinnor egentligen gör där inne på toaletten med tanke på de enorma köer det allt som oftast uppstår till just damernas? Ibland är det ju dessutom så att andra kvinnor får nog och tar sig in på herrarnas för att inte ens de själva som är av samma kön förstår vad det är som pågår därinne som tar så otroligt lång tid. Därefter vill jag naturligtvis veta varför kvinnor har ett behov av att gå två och två på toaletten, det sker ju redan från tidig ålder och verkar på något vis sitta i generna. Min erfarenhet är ju att kvinnor knappt vågar låta på toaletten, de försöker ju dölja alla läten med olika för oss män obegripliga medel som att sätta på vattenkranen, fylla toaletten med papper eller annat uppfinningsrikt innan de uträttar sina behov. Så hur kan det då komma sig att det fungerar med en annan person närvarande?

Slutligen undrar jag hur de får plats att göra det de ska på de minimala toaletter som exempelvis ofta finns på krogar och restauranger? Skall bli skönt att äntligen få veta, när jag blir kvinna för en dag!!!

Jag skulle även passa på att ta fram tjugofem olika nyanser av SAMMA färg på tapeter och därefter försöka få min manlige partner att intressera sig av att välja vilken vi skall ha i vårt rum som vi skall till att renovera. För det måste ju vara det bästa som finns, då kan jag ju få välja allt helt själv och känna att jag själv fått ta hela ansvaret för att få det nya rummet färdigt utan att min partner orkat bry sig. Och jag skulle därmed äntligen FÖRSTÅ varför kvinnor gör så istället för att på egen hand först välja två-tre olika som verkar bäst, för att därefter be partnern vara delaktig i det slutgiltiga beslutet och göra färdigt rummet tillsammans.

Sedan skall det bli oerhört skönt att få säga att "inget" är fel när jag verkar en aning nere eller sur. För då får jag lära mig hur en kvinna tänker när hon tycker att jag som man skall kunna läsa av henne. Jag får då äntligen lära mig det där ickeverbala kommunikationssättet som kvinnor har mellan sig då de tolkar ansiktsuttryck och hårfina antydningar. Tänk vilken man jag sedan skulle vara, min kvinna skulle ju självklart tycka att jag ser, hör och noterar alla hennes behov på ett fantastiskt sätt och våra diskussioner skulle förmodligen till största delen enbart vara av positiv karaktar istället de för förhållanden nedbrytbara negativa som ofta kan uppstå.

Kommer vi sedan in på sex och samlevnad skall jag med största intresse ta del av hur jag som nybliven kvinna överhuvud taget kan njuta av ett sexuellt umgänge med min partner då hjärnan arbetar för högtryck med att gå igenom alla eventuella problem, saker som kan bli problem och saker som varit ett problem UNDER själva akten. Hoppas bara att min partner är så skicklig på det han gör att han ändå kan få mig att nå njutningens höjder, för annars vete tusan om jag vill vara kvinna ens för en dag :-) Spännade hur som helst!

Når vi så långt som till en fullbordad kärleksakt skall det bli enormt intressant att notera om jag som vet hur en man fungerar kan få min partner att stanna kvar i min famn för att öka känslan av samhörighet genom att kramas, gosa och smekas. Som nybliven kvinna vet jag ju att min ökade halt av oxytocin efter orgasmen, blandat med östrogenet i kroppen är precis vad jag väldigt gärna vill ha efter att ha nått klimax, medan min partner fått sitt oxytocin blandat med testosteron som gör att halten blir neutraliserad med resultatet att han ganska omedelbart efter akten är färdig och redan saknar sin dator eller fjärrkontrollen för att se text-tv med kvällens sportresultat eller aktiekurser. Här vill jag dock noga poängtera att jag själv även i manlig skepnad gärna väljer att ligga kvar i famnen som gett mig närhet, beröring och njutning. Men då har jag en gång fått höra att jag har väldigt mycket kvinna i mig... Jag kan ju även välja att göra en överraskande manöver och lägga mig intill honom och knyta an på det sättet medan han surfar på sina pokersidor på den bärbara datorn i sängen. Tror nog jag skulle vara en optimal kvinna, i min partners ögon iaf.

Kanske bäst att jag fortsätter att vara den jag är, verkar lugnast för mänskligheten :-)

Det skrivna ordet

Att uttrycka sig i skrift och verbalt är som bekant helt olika saker.

När man pratar kan den som lyssnar även lägga in kroppspråk och röstnyanser för att tolka och ta till sig det som sägs. Men vad händer när man endast har en text att reflektera över?

Jag som skriver kan vara på vilket fantastiskt humör som helst. Jag kan skriva om märkliga människor jag träffat under dagen, exempelvis på, på vägen till, på väg ifrån jobbet eller i något annat sammanhang. I min värld betyder då bokstäver, ord och meningar jag beskriver detta med att jag kanske är väldigt glad, intresserad eller nyfiken på dessa människor, allt i positiv anda. Den som läser kan ju ha haft en usel dag av olika anledningar, den personens sinnesstämning kan ju därmed enkelt tolka min text i negativ bemärkelse, fast jag själv enbart varit positiv. Naturligtvis kan det även var precis tvärtom.

Det jag vill komma fram till är att man som läsare kanske någon gång skall tänka efter innan man bestämmer sig för vad skribenten egentligen skriver, vad han/hon egentligen menar och kanske faktiskt ta och fråga om man är osäker. Allra helst gäller detta i relationer då den första förälskelsen hunnit lägga sig och någon form av irritation kan komma smygande. Ett väl menat mail kan tex. tolkas som något negativt beroende på humöret, stressen, tiden att läsa eller intresset att läsa hos mottagaren. Tänker man efter först kan säkert många irritationsmoment och negativa diskussioner undvikas.

Vissa har lättare att göra sig förstådda verbalt, andra i skrift.
Själv tillhör jag den senare kategorin har jag fått för mig, tack för alla er andra som GARANTERAT tillhör den kategorin, blir så mycket intressant att läsa då.
Och läsa är något jag gillar, då får jag möjlighet att fundera på vad personen vars text jag för tillfället läser egentligen har skrivit och velat uttrycka.

Och ni som eventuellt läser det jag skrivit, tolka det positivt, det är min önskan med dessa första rader :-)


Tjing!

Ny på detta.
Ska försöka hitta på något att skriva om så småningom.
Tror inte mina hjärnceller fungerar optimalt för några vettiga inlägg en lördagnatt, men något måste man ju börja med, varför inte så här...