Försommaren 2003 stod jag där på trappan till huset som nu blivit mitt, som tidigare varit vårt under 10 långa år.

Efter 18 år tillsammans var det inte längre VI, barnens mamma, jag och barnen. Nu var det endast jag och barnen, fast de senare bara på halvtid.

En minst sagt märklig situation. Efter så lång tid tillsammans hade ju åtminstone jag skapat mig diverse rutiner. Det var arbete, övertid, karriär, egen innebandy, sonens innebandy och familjen som gällde. För mig var det en evig kamp att få tiden att räcka till, att läsa av omgivningen för att vara ALLA till lags och samtidigt orka med mitt eget dåliga samvete. Behöver inte vara Einstein för att förstå att anledningen till skilsmässan till stora delar låg i det nyss nämnda, på ett eller annat sätt. Nu stod jag som sagt där på trappan med hur mycket tid som helst, veckan utan barnen...

Barnfri vecka och det skulle minsann ut och festas!

Men det blev genast ett stort problem, hur fasen gör man?

18 år och några enstaka tillfällen av utgång med kompisar eller i jobbsammanhang, gav inte mig så mycket att jag någonsin uppskattde det särskilt mycket. Jag åkte nästan alltid hem relativt tidigt, illamående av bevittnad köttmarknad på krogen eller hångel mellan arbetskamrater som dagen innan berättat hur kära de är i sin partner och därför skall till att gifta sig och skaffa barn så fort som möjligt. Inte min grej något av det där, hur knäpp jag än må ha varit i mitt förhållande var jag åtminstone trogen, pålitlig och en trygghet för min partner. Allt har sitt pris, när jag väl stod inför min första "utgång" på 18 år som singel fick jag fjärilar i magen. Vågade helt enkelt inte hänga med ut. Vad säger man? Vad har man på sig? Hur går det till? Vad förväntas av mig i det sociala spelet, kan någon vara intresserad av en 38-årig singelpappa etc, etc?

Turligt nog fick jag av en händelse kontakt med min bästa vän från låg och mellanstadiet som råkade befinna sig i exakt samma situation. Han däremot var mera van med utelivet och hur det går till och övertalade mig att hänga på, vi kunde ju liksom äta en middag och bara kolla på folk om inte annat... Sagt och gjort, två trebarnsfarsor som blivit singlar stack iväg på äventyr i Stockholmsnatten. En bit mat, några glas vin och genomgång av de senaste åren i våra liv och klockan hade passerat midnatt utan att jag märkt något. Stället hade fyllts med partyglada människor i varierande åldrar. På dansgolvet var det full fart och vi noterade ganska omgående att två av damerna slängde blickar mot oss. Min käre vän slog genast vad om att de inom några låtar skulle komma fram till oss för att bjuda upp. Och rätt fick han minsann :-) Resten av kvällen tillbringades således med damsällskap, väldigt trevligt! Den ena ville jag gärna lära känna något bättre och bjöd därför med henne hem till mig eftersom vi ändå bodde i samma förort. Väl hemma visste jag ju inte riktigt hur jag skulle gå till väga, funderade snabbt ut en klassiker och frågade om hon ville ha en kopp te? Till svar fick jag en motfråga...Var är sovrummet? Försökte skratta bort frågan eftersom jag VERKLIGEN var intresserad av att PRATA med kvinnan för att försöka lära känna henn lite bättre, men hon ledsnade snabbt och upprepade samma fråga...Har du något sovrum eller???

Blev uppriktigt sagt förvånad över detta och visade något skräckslagen henne till sovrummet och gjorde ett nytt försök att påbörja en diskussion. Gensvaret var minimalt, istället fick jag höra...Jag har kondomer i handväskan. Vad säger man då? Försökte återigen skratta bort situationen genom att säga att jag nog kan skaka fram en sådan om vi skulle komma att behöva. En stunds tystnad och kvinna säger...Hade du kondomer eller??? Nu fattade även en nybliven singel vad som tydligen var tanken. Hämtade det som behövdes och vi började någon form av aktivitet, jag har ALDRIG någonsin haft problem med denna form av umgänge, men nu kändes det bara totalfel. Jag föreslog att vi skulle avbryta och försöka sova en stund, eftersom det inte kändes som det hela gav någon av oss speciellt mycket. Kvinnan vaknade på morgonen och åkte hem, behöver jag säga att vi aldrig träffades igen...

Nu har fem år passerat efter denna skräckupplevelse, dags att ge sig ut med kompisar i kväll för att om möjligt hålla sig lite mera uppdaterad över hur saker och ting skall skötas. Tänker inte vänta i 18 år igen, är inte färdig för ålderdomshemmet ännu. Må dessa monster jag beskrev ovan stanna hemma denna afton, jag vill bara ha en trevlig kväll :-)
Till saken hör att jag trots allt träffade en helt normal kvinna efter några månader, men det var i helt andra sammanhang och en helt annan historia...

Trevlig helg!