Vad säger man?

18 år tillsammans, tre barn som är trygga i sin tillvaro. Barnen vet inget annat än att mamma, pappa och syskonen är FAMILJEN.

Plötsligt en dag sätter sig familjen ner och barnen får höra att mamma och pappa skall gå skilda vägar. Av detta förstår barnen olika mycket beroende på vilken ålder de har, naturligtvis blir reaktionen därmed olika för dem. De har sina frågor och funderingar, vissa kommer fram och andra håller de för sig själva. Svaren på frågorna är få då mamma och pappa knappt själva vet alla anledningar och vad som skall hända nu. På något vis går livet vidare, mamma och pappa skaffar sig nya liv, nya rutiner och en så trygg tillvaro som möjligt för sig själva och barnen. Sakta men säkert börjar tillvaron stabiliseras.

Tiden går och barnen märker av en förändring hos sin pappa då han den senaste tiden varit betydligt gladare och mera levnadsglad än på länge. Plötsligt en dag presenterar han en kvinna för dem, en kvinna som ser barnen, pratar med barnen och som dessutom har egna barn. Barnen har inte svårt att ta den nya kvinnan till sina hjärtan, de trivs i hennes sällskap, i sin pappas sällskap då han umgås med den nya kvinnan samt i de nya barnens sällskap som kommit in i deras liv tillsammans med den nya kvinnan. De två familjerna börjar umgås mer och mer i regelbundna former, de har trevligt i varandras sällskap, de njuter av samvaron och de nya människorna som kommit in i tillvaron.

Samvaron och umgänget mellan pappa och den nya kvinnan fungerar så bra att de efter en lyckad gemensam sommarsemester bestämmer sig för att slå sina påsar ihop. En lägenhet säljs, bankkontakter tas, hus renoveras och byggs om. Resultatet blir att två små familjer bildar en gemensam stor innehållande två vuxna och fem barn. Huset är en fantastisk skapelse av två människor som får ihop tankar och idéer på en smakfullt och fungerande sätt. Tiden går och den stora familjen tillbringar vardag tillsammans, samtidigt som deras liv innehåller fantastiska äventyr med resor och upplevelser. När kvinnan som flyttat in med sina barn längtar tillbaka till sitt ursprung löser de vuxna problemet gemensamt och till det bästa för alla inblandade. Ett nytt hus hittas, inhandlas och byggs om för att passa den stora familjen...

Pappa och hans tre barn trivs förvånansvärt bra i sin nya okända omgivning. Kvinnan och hennes barn trivs utmärkt tillbaka hos sina rötter, kamrater och sin trygghet i känd miljö.
Familjen fortsätter sin fantastiska resa under ytterligare två år, de lever med nyfikenhet, glädje, äventyr och spontana påhitt när tillfälle och ekonomi så tillåter. Pappa och kvinnan hinner även med egna äventyr, sådana jag säkert kommer att berätta om en annan gång. Tyvärr blir det oxå en hel del problem då pappa börjar få problem med sin hälsa genom att ryggen börjar krångla.
Operationer och långa sjukskrivningar tär på pappa och övriga familjemedlemmar som trots allt kämpar på. Detta är självklart endast en del av problemen som kommer upp till ytan, naturligtvis finns andra orsaker som är delar i att ett stort olösligt problem till slut uppstår mellan pappa och kvinnan han delat de senaste fem åren med. De orsakerna bör väl lämnas utanför detta forum då jag aldrig tänkt mig att ventilera dem här, åtminstone inte just nu.

En separation är till slut ett sorgligt faktum, den andra för de tre barnen vars pappa skriver denna text i detta forum!

Då återstår följande frågor:

Vad säger man...
till barn som pga vuxna återigen får sin tillvaro krossad?
till barn som trott sig ha sin trygghet i denna familj, men som visar sig vara felaktig?
till barn som utan eget val förts samman och lärt sig älska varandra som syskon, för att sedan lika oförskyllt separeras från varandra?

Hur ska barnen kunna lita på sin pappa i en EVENTUELL framtida relation igen?
Naturligtvis gäller samma frågor kvinnans barn, vad säger man till ALLA barn som hamnar i liknande situationer jag beskriver ovan?

Känner mig trygg och stark efter att ha fått professionell hjälp att hitta mig själv, vill gärna föra över den känslan till alla de fem barnen jag håller varmt om hjärtat!
Men frågan kvarstår....


...vad säger man???